Embedded Files
Varför tränar vi egentligen?
Jag skulle vilja vända på det och fråga varför så få av oss egentligen tränar?
Jag stöter på en mängd olika varierande åsikter och idéer kring träning i min vardag. När jag cyklar 8 mil till och från jobbet, när jag springer under barnens egna träningar eller bara rent allmänt när jag träffar människor och träning kommer på tal. Det finns dock ett par gemensamma punkter jag alltid får höra.
1. Många pratar om att dom gärna vill träna men inte förmår sig på grund av för lite tid eller annat.
2. Det ska gärna pratas om hur mycket man har hållit på som ung och alla gamla meriter man har. Jisses vad många världsmästare vi har i krokarna.
3. Det sticker lite i ögonen på människor att man rör på sig. Lite som när man drog upp en vegansk matlåda i lunchrummet på jobbet för 20 år sedan.
Många löprundor har gått åt till att fundera på varför det är sådär och att man så ofta får lyssna till samma tjat om för lite tid och avsaknad av prestation och dåligt samvete för att man satt i soffan hela kvällen efter jobbet för att man var för trött. Tid handlar ju om prioriteringar och prestation om målen man sätter upp och allt detta är såklart lösbart bara man vill.
Det finns bara en orsak till att träning uteblir och det är ens egen vilja.
Eftersom jag själv har barn så relaterar jag mycket till vad jag ser och upplever till hur barn utvecklas och vilken inställning dom får till att nå mål i livet. Hur ska vi få barnen att välja bort skärmar och TV och istället röra på sig?
Många av dessa människor man stöter på och som vill prata om träning har egna barn och är gärna själva engagerade i barnidrott. Har man kickat boll som liten så är det klart att ungarna ska kicka boll. Det är sedan gammalt.
Jag har lite svårt för det där resonemanget. Som med allt annat så har idrott och träning med inställning att göra. Visst är det toppen att vara lång när man spelar basket men är du lång och har fel inställning så blir det inte roligt ändå. Får du fel inställning till fysisk aktivitet från början så följer den förmodligen med dig i livet.
Kan vi inte försöka fundera lite kring hur vi behandlar människor runt omkring oss och vad vi ställer för krav på vår omgivning. Vänd på resonemanget och ställ dig själv frågan "vad skulle fått dig att fortsätta".
Det känns tråkigt att så många verkar fokusera på det kortsiktiga inom idrott istället för att bygga långsiktigt. Även om det såklart är svårare att skapa en genuin glädje i rörelse istället för att jaga resultat och målet att ständigt vinna och vara bäst. Vilket trots allt är en ganska dålig motivation om man nu ska behålla ett livslångt intresse. Alla vinnarskallar där ute håller såklart inte med om detta men det är försvinnande få av dessa som faktiskt fortfarande lever ett aktivt liv och det är ofta i den personen man finner den lokala världsmästaren. Som spenderar kvällen efter jobbet på soffan.
Ett enkelt sätt att inspirera är ju att vara lyhörd, omtänksam och stöttande. Verka uppmuntrande mot dina medmänniskor och var positiv. Föregå med gott exempel. Om det inte fungerade för dig sist så testa något nytt.
Det är aldrig för sent att börja röra sig igen och med fysisk aktivitet kommer så mycket gott! Vi människor är gjorda för att röra på oss och allt i kroppen fungerar så mycket bättre av lite rörelse. Vi behöver inte vara världsmästare och vi behöver inte alltid jaga resultat.
Var nöjd med dig själv och ge inte upp!
Varför tränar jag?
Ett kort och enkelt svar på den frågan är att jag har fantastiskt kul när jag gör det. Därefter följer massor av positiva hälsoaspekter och för att inte tala om alla upplevelser jag får vara med om. Men det centrala har alltid varit att jag har en positiv bild av idrott och träning. Det är kul!
"Som barn hittade jag glädjen och alla fördelar med att röra på mig och den sitter kvar ännu."
Att hitta denna glädje var långt ifrån enkelt och det krävdes en hel del stöttning från människor i min närhet. Jag insåg ganska tidigt i livet att lagidrott inte var min grej då fokus på prestation är en central del i ganska tidiga åldrar. Att få sitta på bänken för att man inte platsar som 12:åring tar glädjen ur vem som helst och kan potentiellt förstöra ett livslångt intresse. Som tur var hade jag möjlighet att gå min egen väg och finna min egen identitet i idrott. Tack vare stöttande föräldrar där jag fick möjlighet att ta det i min egen takt och där jag på sätt och vis fick hjälp att få upp ögonen för annat när motivationen från lagidrott försvann.
Rehab och virtuella världen zwift.
Att komma igång tidigt efter operationen var viktigt för mig. Jag delade upp mina raster på jobbet och fick in 4 pass om dagen. Bålstabilitet, ryggövningar och Yoga stod på schemat. Jag behövde skonsamma alternativ och eftersom nervbanorna går genom ryggkotorna behövde jag träningsformer som inte komprimerade ryggen allt för mycket. Lösningen blev att springa på löpband.
Jag vill inte tänka på hur många timmar jag spenderat på löpband genom åren och hur många serier och filmer jag plöjt för att få tiden att gå. Jag har nog sett fler filmer springandes än sittandes i soffan.
Jag blev så småningom introducerad till den virtuella världen Zwift.
Zwift är utvecklat framförallt för cykling men det går även att springa längs med dom virtuella vägarna tillsammans med andra. Jag fann ganska snabbt nya likasinnade vänner där och jag är numer en virtuell löpcoach. Tisdagar, Torsdagar och Söndagar kan du faktiskt logga på och springa tillsammans med mig om du vill. Allt är gratis och det enda du behöver är en TV, dator eller Ipad - ett löpband och en sensor som registrerar din hastighet.
Löparcommunityt ZLDR har betytt otroligt mycket för mig under min rehab och väg tillbaka och jag har träffat fantastiskt många fina nya vänner där från hela världen. Likasinnade med samma inställning till idrott som jag själv. Det ska vara kul!
Om du vill ha hjälp och tips att komma igång med detta så hör gärna av dig!
Mål och drömmar.
Jag har egentligen inget uttalat mål med min träning mer än att komma så långt som möjligt och att hålla mig frisk. Drömmen är att ta mig 10 mil under ett lopp. Jag är ingen sprinter utan går runt enbart på envishet.
Långlopp, maraton och ultra är för mig en resa i det emotionella lika mycket som det fysiska. Man går igenom mängder av faser under långa lopp och du lär känna dig själv på ett nytt sätt. Du lär dig flytta dina gränser och att anpassa dig och utveckla nya strategier. Att anpassa sig efter förutsättningen. Precis sånt jag gillar. Utmana, utveckla och nå nya mål.
Och att inspirera så klart!
Om du vill följa min träning lägg till mig på Strava.
Page updated
Google Sites
Report abuse